Känner att jag är på väg neråt igen, ytterligare en gång får jag se det där svarta hålet utan ljus framför mig..
allt känns bara så jobbigt. jag orkar ingenting. Jag kliver upp, leker med Natalie, är ute med smilla, men går som i en dvala, när jag träffar folk försöker jag vara stark, försöker att inte visa att hela jag håller på att gå sönder.

Natalie är den enda som ens får mig att kliva upp på morgonen, utan henne hade jag garanterat inte klarat av det här. Vet inte vad jag ska ta mig till längre, tårarna rinner och det verkar inte finnas något slut på det.